42 ."Förintelse"-författare hävdar att nazisterna kunde kremera kroppar på ungefär tio minuter. Hur lång tid tar det att förbränna en kropp enligt professionella krematorieanställda?

IHR skriver (I originalversionen):

Ungefär 2 timmar.

IHR skriver (I reviderad version):

Ungefär en och en halv timme, även om de större benen kräver behandling efteråt.

Nizkor svarar:

Nå, hur är det, 1,5 eller 2? På senare tid har Förintelseförnekare börjat förlita sig på vittnesmålet från Ivan Lagace som uppenbarligen under Zündel rättegången sade och senare skrev att det tar sex eller åtta timmar per kropp.

IHR är direkt oförskämda när de klagar över att de överlevandens vittnesmål motsäger varandra i tekniska detaljer som kremeringstid -- när de inte ens kan hålla ordning på sin egen teori.

Motsägelsen mellan IHR:s uppskattningar och den verkliga tiden (ungefär 30 minuter) beror till största delen på att IHR blandar ihop hur militära-industriella krematorier och vanliga civila krematorier fungerar.

När de skriver "professionella krematorieanställda" avser de människor som Lagace, vars arbete det är att kremera ett lik i taget, med en kista, i en ugn tillverkad för att förbränna även de största benen till tunn aska, så att den dödes närmaste kan ta med askan hem. Situationen går naturligtvis inte att jämföra med hur läget var i Auschwitz-Birkenau under Andra världskriget.

Till exempel skulle Lagace aldrig ens överväga att blanda askan från en avliden person med askan från en annan. Lagace och IHR glömmer att två eller tre utmärglade lik i taget stoppades in i varje "laddning". Detta skulle naturligtvis aldrig ske i ett civilt krematorium.

Dessutom skapades ugnarna i Auschwitz för att kunna användas utan avbrott, genom att använda värmeenergin från förbränningen kropparna i en laddning till att hålla ugnen varm till nästa laddning kroppar. Efter att ha använd stenkol för att förvärma ugnarna på morgonen så krävdes ingen eller lite extra bränsle för att fungera. Det här var en väldokumenterad teknisk bedrift (se Gutman et al., Anatomy of the Auschwitz Death Camp, 1994, s. 185-187ff). Lagace hävdar att man måste låta ugnarna "kylas ner" mellan kremeringarna vilket visar hans okunnighet om hur ugnarna fungerade. Lagace hävdar att oavbruten användning av Auschwitz ugnar skulle få dem att gå sönder, men återigen förstår han inte skillnaden mellan vanliga civila krematorier och militära-industriella krematorier.

I ett vanligt civilt krematorium eldas kropparna under extra lång tid för att få bort alla spår av förkolnat kött - dvs. se till att bara benen finns kvar. Men detta förlänger bara processen med ungefär två till fyra timmar - alltså inte sex till åtta timmar som Lagace hävdar. Lagace glömmer att sådana hänsynstaganden inte var viktiga för nazisterna. Men dessa och andra fel tas upp i svaret till fråga 45.

Bortsett från dessa felaktigheter så råder det ingen tvekan om längden på förbränningstiden i ugnarna. 1939 fick firman Topf och söner kontrakt för att bygga en ugn i Dachau med en uppskattad kapacitet av ett lik per laddning (gånger två laddningar). Genom att öka lufttrycket lyckades de i juli 1940 skapa en ugn som kunde förbränna lite mindre än två lik per timme och laddning (återigen, gånger två laddningar). Det krävdes tre timmar service per dag, långt ifrån de tolv timmar IHR hävdar i fråga 45. (Se Gutman et al., op. cit., s. 185-186, 189-190.)

De krematorier som slutligen installerades i Auschwitz-Birkenau var enorma. De hade kapacitet nog att hantera flera kroppar per laddning ungefär varje halvtimme och de kunde köras i dagar i sträck utan service (Dock uppstod svårigheter efter ett tag, och flera av ugnarna fick tas ur tjänst månader i sträck). Topf och söner tog patent på tekniken 1951 och patentet säger också att en enda laddning kan kremera ett lik på en halvtimme. Ett fotografi av ugnarna i Krema II finns.