1. Vilka bevis existerar för att nazisterna genomförde ett folkmord eller att de dödade sex miljoner judar medvetet?

IHR skriver (Samisdats originalversion kombinerad med den uppdaterade versionen):

Inga. De enda bevisen är efterkrigstidens vittnesmål från enskilda "överlevanden". Dessa vittnesmål motsäger sig själva och inga "överlevande" hävdar att de med egna ögon faktiskt sett någon bli ihjälgasad. Det finns inga samtida dokument och inga reella bevis överhuvudtaget: inga högar med aska, inga krematorier som klarar av att förbränna miljoner kroppar, inga högar med kläder, ingen tvål gjord av människofett, inga lampskärmar av människohud, inga arkiv, ingen trovärdig demografisk statistik.

Nizkor svarar:

Det här är bara lögner. Som en grundkurs i hur Förintelseförnekarna tänker kan vi börja med att visa några av de detaljerade bevis som de hela tiden väljer att ignorera. Svaret blir lite längre än de andra sextiofem, men förhoppningsvis förstår läsaren att det är nödvändigt.

Låt oss ta deras påståenden ett i taget:

Enda beviset är "efterkrigstidens vittnesmål från enskilda överlevare".

Märk till att börja med den underförstådda konspirationsteorin. Notera hur vittnesmålen från varje enskild fånge, från varje nazistiskt läger, automatiskt avfärdas som icke trovärdigt. Det här sättet att totalt bortse från lägerfångarnas vittnesmål, tillsammans med det lika regelmässiga avfärdandet av nazisternas egna vittnesmål (!) utgör stommen till den vanligaste underförstådda slutsatsen från Förintelseförnekarna.

Denna slutsats skrivs sällan ut, men den går i korthet ut på att försöket till folkmord på judar aldrig skedde, i själva verket var det en hemlig judisk konspiration med start någon gång kring 1941 som förfalskade mängder med dokument för att bevisa detta påhittade folkmord. När sedan kriget var slut samlade konspiratörerna ihop alla överlevande lägerfångar och sa åt dem vad de skulle säga.

Konspiratörerna har dessutom torterat hundratals nazistiska nyckelpersoner så att de erkände brott som de aldrig utfört eller så att de satte dit sina nazistkollegor för sådana brott. Dessutom ska de ha planterat hundratals dokument i de nazistiska registren, dokument som inte upptäcktes förrän efter kriget och då ofta av ren tillfällighet. Goebbels dagbok till exempel räddades med nöd och näppe från att säljas som 7000 sidor lump. Men gömd bland det osorterade manuskriptet fanns flera sidor med avslöjanden: (översatta till engelska i Lochners The Goebbels Diaries, 1948, sid. 86, 147-148):

14 februari 1942. Führern har än en gång givit uttryck för sin vilja att utan medlidande rensa upp bland judarna i Europa. Det får inte finnas någon räddhågsen sentimentalitet på den punkten. Judarna förtjänar den katastrof som nu har drabbat dem. Förintandet av dem kommer gå hand i hand med förintandet av våra fiender. Vi måste genomföra den här processen med iskall skoningslöshet.

27 mars, 1942: Proceduren är ganska barbarisk och ska inte beskrivas här. Det kommer inte finnas mycket kvar av judarna. På det hela taget kan man säga att ungefär 60 procent av dem måste likvideras medan bara 40 procent av dem kan användas som tvångsarbetare.

Michael Shermer har påpekat att nazisternas egen uppskattning av antalet europeiska judar var elva miljoner och sextio procent av elva miljoner är 6,6 miljoner. Det här ligger rätt nära den faktiska siffran. (I själva verket var fyrtio procent en rejäl överskattning av hur många av de fängslade judarna som överlevde, men många judar lyckades fly)

I vilket fall som helst så handlar dagboken till största del om andra saker som bara är intressant för historiker. Skulle en förmodad judisk konspiration ha förfalskat sju tusen sidor bara för att sedan infoga några få rader? Hur kunde de i så fall känna till Goebbels liv tillräckligt bra för att kunna undvika motsägelser, det vill säga att placera honom eller hans medarbetare i fel stad på fel dag?

Revisionisten David Cole erkänner till och med att revisionisterna fortfarande inte hittat en godtagbar förklaring till de här dokumenten.

När det gäller efterkrigstidens vittnesmål från nazister måste man undra om de alla torterades eftersom de erkände dessa fruktansvärda brott som de egentligen alltså inte har begått?

Något sådant hade kunnat utgöra en trovärdig förklaring om det hade varit så att bara några få nazister fängslats efter kriget, eller om någon modig hade ställt sig upp i domstolen och ropat ut till världen om detta förmenta försök att tysta dem. Men det var hundratals som vittnade om Förintelsen, i rättegångar mellan 1945 och ända fram till 60-talet.  (Till exempel, se Böck, Hofmann, Hössler, Klein, Münch, och Stark.)

Många av dessa nazister uppträdde som vittnen och var inte anklagade för några brott. Varför skulle de känna sig tvingade att ställa upp på detta?

Många av dessa rättegångar hölls i tyska domstolar. Torterade tyskarna sina egna landsmän? Ja, Förintelseförnekare hävdar ibland att judarna har infiltrerat den tyska staten och att de i hemlighet kontrollerar den. Eftersom en sådan teori gränsar till galenskap så brukar de föredra att inte prata så mycket om den.

Poängen är att under femtio års tid har inte en enda av dessa förmenta tortyroffer klivit fram för att stödja tesen att deras vittnesmål tvingades fram.

Tvärtom har deras vittnesmål bekräftats om och om igen över åren. Vilket tvång skulle ha övertygat domare Konrad Morgen att vittna vid den internationella Nürnbergrättegången 1946 om de brott han sett, när han själv inte var åtalad? Och senare fått honom att vittna vid Auschwitzrättegången i Frankfurt i Tyskland 1963-65? Vilka tvångsmetoder användes mot SS Doktor Johann Kremer för att först få honom att vittna till sitt eget försvar 1947 och sedan, efter att han blivit dömd i både Polen och Tyskland, få honom att dyka upp igen efter sin frigivning och ställa upp som vittne i Frankfurträttegången? Vilka tvångsmetoder användes på Böck, Gerhard Hess, Hölblinger, Storch och Wiebeck, alla före detta SS-män varav ingen anklagad för något brott, som samtliga vittnade vid Frankfurträttegången?

Förintelseförnekare letar efter små avvikelser eller motsägelser i vittnesmålen för att försöka få dem att verka icke trovärdiga. Underförstått är att läsaren ska hålla med om att små avvikelser är bevis på en stor världsomspännande judisk konspiration. Detta är självfallet löjligt.

I själva verket är motsägningar och mindre detaljfel ett argument mot, inte för, konspirationsteorin. Varför skulle konspiratörerna ha gett olika information till olika nazister? Om alla vittnesmål, nazisternas och fångarnas, verkade för överensstämmande, så är det självklart att Förintelseförnekarna skulle använda det som ett bevis på en konspiration.

Vilka förmodade tvångsmetoder kan hålla i under fyra årtionden för att få före detta  SS-Untersturmführer Dr. Hans Münch att låta sig  intervjuas i svensk TV, mot sin familjs uttryckliga vilja? I intervjun som sändes 1981 pratade han om Auschwitz:

Reportern: Är inte förintelseideologin raka motsatsen till läkaretiken?

Münch: Jo, absolut. Utan diskussion. Men jag bodde i den miljön och försökte på alla sätt försöka undvika att acceptera den, men jag var tvungen att leva med den. Vad annat kunde jag ha gjort? Och jag konfronterades inte med den förrän det kom en order om att jag och min chef och en till var tvungen att delta i förintandet eftersom lägrets läkare hade för mycket att göra och inte hann med.

Reportern: Jag måste fråga en sak. De som tvivlar hävdar att "special treatment" kan betyda vad som helst. Det behövde inte nödvändigtvis handla om förintelse.

Münch: Med koncentrationslägrets terminologi betyder "Special treatment" fysisk förintelse . När det handlade om fler än några enstaka människor där det krävdes ihjälgasning, så gasades de ihjäl.

Reportern: "Special treatment" betydde "gasning"?

Münch: Ja, absolut.

Och vilka förmodade tvångsmetoder kan hålla i under fyra årtionden för att få före detta SS-Unterscharführer Franz Suchomel att ge en intervju till filmen Shoah?  Under (falskt) löfte om att få vara anonym så berättade han om brotten som begicks i dödslägret Treblinka (från boken Shoah, Claude Lanzmann, 1985, s. 54):

Reporter: Du är ett mycket viktigt ögonvittne och du kan förklara vad Treblinka var för något.

Suchomel: Men använd inte mitt riktiga namn

Reporter: Nej, det lovade jag. Okej, du anlände till Treblinka.

Suchomel: Stadie, sergeanten, visade oss hela lägerområdet. Precis när vi gick förbi öppnade de dörrarna till gaskamrarna och folk föll ur som potatisar. Självklart blev vi skräckslagna av denna motbjudande syn. Vi gick tillbaks och satte oss på våra resväskor och grät som gamla tanter. Varje dag valdes hundra judar ut för att dra kropparna till massgravarna. På kvällen föste ukrainarna in dessa judar i gaskamrarna eller sköt dem. Varje dag!

Fråga förnekarna varför de väljer att skaka av sig vittnesmålet från Franz Suchomel. Greg Raven kommer att berätta för er att "detta är inget bevis... ge mig bevis tack." Andra kommer att hävda att  Suchomel och Münch var galna, eller att de hallucinerade eller att de bara hittade på.

Men det är uppenbart att de som hittar på är de som väljer att ignorera den stora mängden bevis och istället väljer att tro på en hypotetisk konspiration som bara har stöd i deras egen fantasi.

Den totala frånvaron av bevis är skälet till att "antagandet om en konspiration" nästan alltid är ett outtalat antagande. Så vitt vi vet finns det inte en enda "revisionistisk" artikel, uppsats, pamflett, bok, ljudband, videoband eller nyhetsbrev som handlar om denna förmodade judisk/sionistiska konspiration som gjorde allt detta smutsiga arbete. Inte en enda.

Det närmaste man kan komma är när förnekelselitteraturen gör maskerade hänvisningar till att den Världsjudiska kongressen skulle ha satt ihop en "lögn" (i Butz, 1976) -- inga detaljer ges. Ändå vilar hela Förintelseförnekarnas sak på denna förmodade konspiration.

När det gäller vittnesmålet från de överlevande, som "revisionisterna" hävdar är det enda beviset, så finns i verkligheten en mängd vittnesmål till ihjälgasningar och andra former av grymhet från judiska fångar som överlevde vistelsen i lägren, men också från andra fångar till exempel krigsfångar. Det finns naturligtvis vittnen till gasningarna som inte är judiska. Läs till exempel vittnesmålet från den polska officeren Zenon Rozansky, som beskriver den första gasningen i Auschwitz, där 850 sovjetiska krigsfångar gasades ihjäl, i Reitlinger, The Final Solution, s. 154:

De som stod trängda mot dörren lutade underlig stelt och när de sedan föll ihop framför våra fötter slog de sina ansikten hårt i cementgolvet. Lik! Lik som stod spikraka fyllde hela korridoren i bunkern, tills de var så sammanpressade att det var omöjligt för fler att falla.

Vem bland "revisionisterna" förnekar detta? Vem av dem var faktiskt där? Vem av dem har rätten att berätta för Rozansky vad han såg eller inte såg?

Uttalandet att "inga 'överlevande' säger att de med egna ögon faktiskt sett någon bli ihjälgasad" är alltså felaktigt. I de senare versionerna ändrades detta mycket riktigt till "få överlevande", vilket är närmare sanningen.

Men vi behöver inte förlita oss uteslutande på vittnesmål från dem som överlevde, varken från nazister eller andra. Många krigstidsdokument, inte efterkrigsbeskrivningar, som specifikt beskriver gasningarna och andra grymheter beslagtogs av US Armed Forces. De flesta finns i de nationella arkiven i Washington DC, andra finns i Tyskland.

När det gäller gasvagnar, föregångarna till gaskamrarna,  så finns det till exempel ett topphemligt dokument från SS Untersturmführer Becker till SS Obersturmbannführer Rauff (ur Nazi Conspiracy and Aggression, 1946, Vol. I, sid. 999-1001):

Till exempel räcker det med att det har regnat en halvtimme för att göra vagnen obrukbar, eftersom den då bara slirar. Den kan bara användas i torrt väder. Nu är frågan om vagnen bara kan användas stillastående på avrättningsplatsen. Först måste vagnarna köras till den platsen, vilket bara går att göra när det är bra väder.

Gasningarna utförs i regel inte korrekt. I avsikt att slutföra aktionen så snabbt som möjligt trycker föraren gaspedalen i botten. Detta har till resultat att personerna som ska avrättas dör av kvävning och inte dåsar bort som det var planerat. Det har visat sig att när mina instruktioner följs och spakarna är riktigt inställda inträder döden snabbare och fångarna somnar in lugnt.

Och Just skrev till Rauff om gasvagnarna den 5 juni 1941, i ett brev som var stämplat både "top secret" och "enda kopian". Brevet är ett horribelt mästerstycke när det gäller nazistiskt dubbelspel när den hänvisar till avrättningar som "behandlande" och offren som "subjekt" och "lasten". (Se Kogon, Nazi Mass Murder, 1993, s 228-235):

Till exempel har tre vagnar använts för att behandla 97 000 sedan december 1941, helt utan att några fel på fordonen uppstått. ...

Vagnarnas normala kapacitet är mellan nio och tio per kvadratmeter. De större Saurervagnarna har inte samma kapacitet. Problemet är inte att ladda för fullt utan förmågan att klara av att köra i terräng med dem, vilken är avsevärt sämre med den här vagnen. Det verkar som om en minskning av lasten är nödvändig. Detta kan göras genom att korta förvaringsutrymmet med ungefär en meter. Problemet kan inte lösas genom att endast minska antalet subjekt som behandlas, såsom vi har gjort hittills. Det är nämligen så i det här fallet att då behövs det en längre körtid och det tomma utrymmet måste även det fyllas med CO [de giftiga avgaserna]. ...

Större skydd behövs för belysningen. Gallret måste täcka lamporna hela vägen upp så att det blir omöjligt att krossa lamporna. Vad det verkar så är dessa lampor nästan aldrig tända, så användarna har föreslagit att man kan ta bort dem. Erfarenhet visar dock att när bakdörren är stäng och det blir mörkt ute så trycker lasten hårt mot dörren. Anledningen är att när det blir mörkt inuti så börjar lasten springa mot det lilla ljus som faktiskt finns. Detta gör det svårt att låsa dörren. Man har också märkt att ljudet som hörs när man låser dörren är kopplat till rädslan för mörkret.

Ibland slant de själva när de skrev om gaskamrarna i dokument som det skickade mellan sig, av vilka några turligt nog undslapp förstörelse och återfanns efter kriget. Ett pm skrivet till SS soldaten Karl Bischoff den 27 november 1942 beskriver gaskammaren i Krema II, med termen "Sonderkeller, "specialkällare" och inte med den term som de oftast använde,  "Leichenkeller", "bårhus".

Och två månader senare, 29 januari 1943, skrev Bischoff ett pm till Kammler, där han refererade till samma kammare som "Vergasungskeller" (Se Gutman, Anatomy of the Auschwitz Death Camp, 1994, s 223, 227.) "Vergasungskeller" betyder precis vad det låter som, "gasningskällare", "en underjordisk gaskammare".

Förintelseförnekare stödjer sig på Arthur Butz, som erbjuder en skenbart godtagbar förklaring för ordet "Vergasungskeller". Han menar att "Vergasung" omöjligen kan syfta på att döda människor med gas, utan att det bara handlar om processen att omvandla en fast kropp eller vätska till gas. Därför menar han att "Vergasungskeller" måste ha varit det specialrum i vilket bränslet till Auschwitz ugnar omvandlades till gas -- en "gasframställningskällare".

Det finns tre bekymmer med den här förklaringen. För det första så kan "Vergasung" definitivt syfta på att döda människor med gas; Butz kan inte tyska och borde inte försöka föreläsa om det språket. För det andra så finns det ingen lokal som på något sätt skulle kunna fylla den funktion som Butz beskriver -- flera år efter det att han skrivit sin bok erkänner han detta och föreslår hjälplöst att det kanske finns en annan byggnad någonstans på lägerområdet som har en gasframställningskällare. För det tredje så krävde den typ av ugn som användes i Auschwitz ingen gasframställningsprocess. Ugnarna använde fast bränsle. (Se Gutman, op. cit. , s. 184-193.)

Så vad syftar termen "gaskällare" på? Det saknas fortfarande en trovärdig förklaring från Förintelseförnekarna.

En inventarielista som även den beslagtogs efter kriget, avslöjar en uppräkning av fjorton duschmunstycken och en gassäker dörr till gaskammaren i Krema III. Förintelseförnekare hävdar att rummet var ett bårhus, men de ger inga förklaringar till varför ett bårhus skulle behöva duschmunstycken eller en gassäker dörr. (Se fotografiet som visar dokumentet i fråga, eller  Pressac, Auschwitz: Technique and Operation, 1989, s. 231, 438.)

Ett pm från byggnadskontoret i Auschwitz, daterat 31 mars 1943, lyder (Hilberg, Documents of Destruction, 1971, s. 207-208):

Vi tar tillfället i akt för att hänvisa till en annan order från den 6 mars 1943, gällande leveransen av en gasdörr 100/192 till Leichenkeller 1 i Krema III, Bw 30a, som ska byggas på samma sätt och med samma mått som källardörren i det motsatta Krema II, med titthål av dubbla 8 millimeter tjocka glas, infästade med gummi. Den här ordern ska betraktas som särskilt brådskande....

Varför har ett bårhus brådskande behov av titthål, gjorda av dubbla lager 8 millimeter tjockt glas?

Frågan om det går att bevisa att cyanidgas användes eller inte i Auschwitz gaskammare har länge intresserat förnekarna. De brukar till exempel ofta plocka fram Leuchters rapport som ägnar mycken möda att försöka besvara frågan om huruvida spår av cyanid  fortfarande finns där än idag. Men vi behöver inte leta efter kemiska spår för att bekräfta att cyanid användes (Gutman, op. cit., s. 229):

I brev och telegram som växlades den 11 och 12 februari [1943] mellan Zentralbauleitung och Topf nämns en träfläkt till Leichenkeller 1 . Det här bekräftar att bårhuset används som gaskammare. Bischoff och Prüfer trodde att utventilerandet av luft blandat med koncentrerad blåsyra [cyanid] (20 g per kubikmeter) krävde en rostfri ventilator.

Det visade sig att Bischoff och Prüfer hade fel och i slutändan fungerade en fläkt av metall lika bra. Men det faktum att de trodde att det var nödvändigt visar att cyanidgas skulle användas rutinmässigt i de rum som förnekarna kallar bårhus. (Cyanid är oanvändbart för att desinficera bårhus eftersom det inte dödar bakterier)

Andra beslagtagna dokument som inte berör någon del av förintelseprocessen direkt, gör så underförstått. Ett beslagtaget pm till SS-Brigadeführer Kammler avslöjar att den förbränningskapaciteten man förväntade  sig av Auschwitz ugnar totalt uppgick till 4756 lik per dag (se ett fotografi av dokumentet, eller Kogon, op. cit., s.157).

Förnekare hävdar ofta att den här siffran inte var praktiskt uppnåbar (se  fråga 45). Men det är inte det som är poängen. Dessa krematorier utformades omsorgsfullt 1942 för att ha tillräckligt hög kapacitet för att kunna hantera 140,000 lik i månaden -- i ett läger som bara hade plats för 125,000. Vi kan dra slutsatsen att man förväntade sig ett omfattande döende, till och med planerade för detta, så tidigt som i mitten av 1942. Ett läger utformat för att kunna förbränna lika många fångar som det hade plats för totalt, varje månad, är inte bara ett fångläger.

Till slut, bortsett från de stora antalet vittnesmål, erkännanden och fysiska bevis på förintelseprocessen, så saknas det definitivt inga bevis på nazisternas avsikter och planer.

Här är bara några få exempel. Hans Frank's dagbok  (från Nazi Conspiracy and Aggression, 1946, Vol. I, s. 992, 994):

Men vad ska göras med judarna? Tror du att de ska bosätta sig i 'Ostland' [Östra territorierna], i [omflyttnings] byar? Så här sa de till oss i Berlin: Varför allt detta besvär? Vi kan inte göra någonting med dem, vare sig i "Ostland" eller i "Reichkommissariat". Så likvidera dem själva.

Gentlemän, jag måste be er att sluta känna medlidande. Vi måste förinta judarna, varhelst vi hittar dem och närhelst det är möjligt, för att kunna hålla Riket intakt.

Vi kan inte skjuta eller förgifta dessa 3,500,000 judar, men icke desto mindre ska vi vidta våra mått och steg vilket kommer att leda till, på något sätt, deras förintelse.

Att vi dömer 1,200 000 judar till svältdöden bör bara ses som en liten detalj i sammanhanget.

 

Himmlers tal i Posen den 4 oktober 1943 spelades in på band  (Trial of the Major War Criminals, 1948, Vol. XXIX, s. 145):

Jag syftar nu på utrymmandet av judarna, förintandet av det judiska folket. Det här är lätt att säga: "det judiska folket håller på att förintas" säger varenda medlem av partiet, "helt sant, det är en del av våra planer, eliminerandet av judarna, förintandet, vi håller på med det"

Förintelseansträngningarna nämns till och med i minst en officiell dom från nazistisk domstol. I maj 1943 skrev en domstol i München i sitt domslut mot SS-Untersturmführer Max Taubner att:

Den åtalade skall inte dömas för handlingar mot judarna som sådana. Judarna måste förintas och ingen av de dödade judarna innebär någon större förlust. Även om den åtalade borde ha vetat om att förintandet av judarna är en plikt som tillkommer de Kommandon som satts upp speciellt för detta syfte, så är det ursäktligt att han trodde sig ha rätt att ta del i förintandet av judarna själv.

Och Hitler talade öppet om detta vid inte mindre än tre tillfällen. Den 30 januari 1939, sju månader innan Tyskland invaderade Polen, höll han ett offentligt tal inför Riksdagen (Reichstag) (kopierat från Skeptic magazine, Vol. 2, No. 4, s. 50):

I dag kommer jag återigen vara en profet: om det internationella finansjudeskapet inom och utanför Europa än en gång lyckas med att störta nationerna in i ytterligare ett världskrig, kommer konsekvenserna inte bli  bolsjeviseringen av världen och därmed seger för judendomen, utan förintandet av den judiska rasen i Europa.

Förresten, den sista meningen lyder på tyska "die Vernichtung der jüdischen Rasse in Europa" vilket tysktalande förstår är otvetydigt.

I september 1942:

... om judarna planerar ännu ett världskrig för att kunna förinta den ariska befolkningen i Europa, skulle det inte bli det ariska folket som förintades, utan judarna.

Den 8 november 1942:

Om ni minns mötet i Reichstag där jag deklarerade: Om judarna tror att det kan starta ett internationellt världskrig för att förinta de europeiska raserna, så kommer resultatet inte att bli förintandet av de europeiska raserna, utan förintandet av judarna i Europa. Människor skrattade alltid åt mina profetior. Av dem som skrattade då, är det oräkneliga som inte skrattar idag och av dem som fortfarande skrattar kanske inte så många kommer skratta så länge till.

Det finns många fler exempel på dokument och vittnesmål som kan visas upp.

Kom ihåg att IHR:s svar på frågan "vilka bevis existerar" är "inga". Det har med all önskvärd tydlighet visats att detta enkla svar är falskt. Och detta är själva huvudpoängen som vi vill föra fram: att Förintelseförnekandet sker på ett oärligt sätt.

Vi fortsätter att analysera de mer specifika påståenden som finns kvar om vilka bevis som det hävdas alltså inte existerar.